Att känna tillvaron som i fritt fall utan skyddsnät, tro att det är kört.
Sjukvården kan inte hjälpa. Jag har fått uppleva att stämplas, kasseras.De som borde finnas där sviker, ser inte, kan inte. Allt jag orkat, var att kämpa för att fixa vardagen och lyckas fungera någolunda.
Allt slit bara för att orka finnas, när hälsan inte är tillräcklig. Och lära sig leva med smärtan som skriker oavbrutet i kroppen. Och uppleva kylan när depressionen stängt ner i isolering; fast i en självkonservering för att skydda skulden och värna skammen.
Alla ovissheter gällande det basala i livet leder till en djup kris: Vem är jag som inte längre kan vara mig själv i den verklighet jag byggt upp för mig själv?
Frågorna. Vad är det som fattas och hur kommer jag vidare, när jag inte vet var jag är på väg. Vägen finns inte! Hur kommer det sig att just mitt fundament inte stödjer mig. Med tidiga trauman bygger jag mitt liv på en tidslinje som är bruten i bitar, lappad med grundläggande värderingar som inte tar mig dit jag kan leva lyckligt utan till en tillvaro som förblir instabil.
De sätt jag plåstrat om mig själv har spelat ut sin roll. Totalt. Jag vet inget om mig själv på det sätt jag behöver. Som om jag vore blind. Döv. Utan känsel, balans och uppfattning. Bara en sak är tydlig, hur jag reagerar och agerar. Inte hur jag reflekterar. Inte hur jag känner att jag värderar mina egna känslor eller uppfattar mina egna gränser. Jag lyckas inte separera från mina tankar och problem. Det finns inget som heter hopp, just nu. Jag känner mig som mitt eget skavsår. Kanske är det nu jag tackar kroppen för en lång och trogen tjänst och upptäcker att orden inte har någon verkan. De positiva tankarna: ”det blir bra ska du se”, känns bara som ett hån inifrån.
På botten är det svårt att hoppa uppåt. Det är för högt och för tröttsamt. Benen bär inte. När jag inte orkar mer, sätter jag mig ner och möter grunden. Det fundament som jag så länge saknat. Nu förstår jag, det finns något här som jag behöver.
Det är först nu som jag börjar bygga det liv som är mitt, bortom diagnoser, utan mina och mina föräldrars trauman och utan de värderingar som inte längre tjänar mig, allt som jag länge vantrivts med.
Mina trauman är min personliga utveckling, den långa vägen till ett liv utan onödigt lidande. Jag lär mig trösta mig själv inifrån, när oron tornar upp. Jag hittar mitt djävlaranamma och värmen från solen som skiner på den tyngsta dagen.
Jag självreglerar, går med spänst på det halkiga underlaget – det påminner mig om min egen väg. Här höjer jag blicken, balanserar och väntar jag nyfiket på livet som möter mig. 
(texten är en reflektion över mina år med traumabearbetning.)