Som liten var jag sårbar och beroende av stöd från min omgivning. Om min kommunikation faktiskt bara kan förstås till 20% av mina föräldrar så kommer detta att innebära att jag lärt mig anpassa mig efter deras individuella tolkninar varpå min egna vilja hämmas av motviljan, ett ofrivilligt steget in i dissociation? Kanske var det också så att stöd fattades, jag fick bli vuxen väldigt tidigt? Tidigt lärde jag mig använda kopingmekanismer uppe på mina egna känslor. Med tiden blev mina reaktioner så ett invant mönster som kändes bekvämt och som en del av mig själv, istället för ett försvar. Jag kunde fly genom de saker jag gillade på samma sätt som det jag gillade gjorde mig levande. Jag hade svårt att känna gränser.Dessa mönster som förr eller senare försvåra i relationer, där tilliten inte upplevs stark nog för att bära mig. Känslan av att vara sviken kan väckas upp ofta och det är vad jag förhåller mig till. Antingen genom tron på att ingen går att lita på eller drivas av en djup längtan av att vara älskad och ärad. Kanske för mycket, så att jag väljer att lita för mycket på andra och såras i processen för att återgå till den grundläggande värderingen i mitt undermedvetna som säger mig att ingen går att lita på. Det här sitter lagrat så djup i mig själv och har haft en enorm påverkan i min egen utveckling. Själva självkänslan. Jag saknar något att vila i, grunden för min säkerhet och trygghet. Med detta svaga och instabila utgångsläge bygger jag sedan min personlighet. Gränserna blir aldrig skyddande. Det blir enklast att hålla andra på avstånd, vilket på sikt leder till depression.
Jag kanske så märker att jag svänger över till andra hållet och söker för mycket mot andra och såras eftersom jag blir lätt att utnyttja. Så fortsätter jag att låta reaktionerna styra, vilket leder mig själv in i den sårade och övergivna situationen igen, och igen. En omedveten process.
Det jag egentligen gör är att agera utifrån mina försvarsreaktioner. En blandning eller pendling mellan flykt och frys. Kan också hända att min förväntningar utgör ett hot för andra och därför blir jag också lämnad. Och sårad, igen. Jag har svårt att känna vad jag klarar av, svänger snabbt i från tillbakadragande till att lita för mycket eftersom min egen känsla för säkerhet och trygghet är svagare än vad den borde vara hos en vuxen människa.
Möjligheten finns också att jag har tillgång till annan energi och styrs av mitt eget upplevda svek och utifrån detta inte litar på någon annan. Där det jag gör är det enda jag verkligen kan lita på, det enda som får mig att uppleva något som uppfattas som trygghet. Vilket kan leda mig in i ett destruktivt mönster. Kämpar så vidare mot min egen utplåning.
Den smärta eller det svek jag försöker fly ifrån kommer förr eller senare tillbaka och påverkar mig i större omfattning. En kris. Ett trauma. Ett sammanbrott. Det är oundvikligt eftersom grundorsaken kommer ifrån ett tidigt oläkt känslomässigt sår. Det är genom smärtan och förtvivlan som min möjlighet till mognad och förändring också ligger. Räddningen. Här kan jag lära känna mina försvarsreaktioner och min personlighet som finns där under.
När jag kan börja se vad jag behöver för att bygga upp en stadig grund att vila på så slipper jag fortsätta repetera det som inte är reparerat. När jag blir medveten om detta så kan jag börja navigera med ett fokus på att läka mig själv. Och finna mitt värde. Omfamna min längtan som så stillar mitt sinne. Vila i mig själv.