Om vi leker med tanken… att alla våra negativa personlighetsdrag och knasiga impulser; de dagliga återkommande signalerna från kroppen som förvärras med tiden, faktiskt är trauman.
Så kan vi kanske se… att vi slutar lura oss själva, den dagen arbetet börjar med att ta ansvar. När vi börjar söka kunskap och uppskatta erfarenheten i hur vi genast bemöter och hanterar detta (inre klimathot; på sikt ohållbart, destruktivt eller paralyserande).
Tar du tag i symtomen på trauma… före det blivit ett syndrom och sjukdom? Eller prioriterar du frihet, genom att fly undan dina rutiner och väljer att flytta fokus på något annat som bränner dig.
Är det så?
Att det sista vi söker, är sunda flexibla gränser -för dessa ligger utom räckhåll, då hjärnan så länge du kan minnas haft fullt upp med att låta kroppen kompensera för de underliggande turbulenser som du bär på?
Allt vi är och allt vi gör, är för att hålla en slags balans, för att fungera hjälpligt utifrån det utgångsläge vi befinner oss i. Dessa trygga vanor. Behaget av att förvalta det som redan finns, tröstlösa hoppen mellan gränslösheten och rigiditeten.
Förmågan att se något mittemellan fattas, när vi inte skiljer traumasymtom från personlighetsdrag.
Prioriterar jag frihet (framför att skaffa sunda flexibla gränser) för att det känns behagligt, så blir det en annorlunda, kanske tidvis plågsam resa att vända mot självkontroll, för att förändra mig till en klokare, mer fokuserad och stresståligare människa. Jag ser det lilla barnet inom mig.
Men när jag ska se vad som fattas är det som om jag är utan ögon. Blind. Men att känna att jag är värd något bättre, brukar ändå de flesta kunna göra efter en tids sökande.
Jag vill se att jag har förmågan att både ge och ta, vila och kämpa och framför allt, känna att jag är resilient. Yttre och inre stimuli tillhör vardagen och kan få finnas utan att jag plågas, för att jag lärt mig se på förutsättningarna för att utvecklas.
Det är en del av livet att möta olika impulser. Att gå igenom prövningar. Jag var dåligt förberedd, hade knappa resurser. Jag har varit för naiv och dåligt rustad för att möta jobbigheter. Det är något jag fått lära mig på senare år. Utgångsläget har varit svårt. Kanske är det också därför jag lyckats?
Det är för mig en nödvändig process, att söka skilja traumasymtom och personlighet, det är mitt enda hopp om ett liv utan lidande.
Behandling och session med Mona, Torsdagar & Fredagar på Åsögatan 155, Södermalm i Stockholm. Boka.