Jag tar förgivet att du vet vem jag är, att du vet varför jag jobbar med det jag gör, utan att tänka på att du kanske är en av de nya nyfikna läsarna som faktiskt inte känner mig: Förlåt.
Jag heter Mona Nygren och har genom åren blivit rytmisk rörelse tränare med inriktning på trauma. Min utveckling har berikats av den drygt 30 år svåra rehabilitering; (20 år med yoga) som fått mig att dyka på djupet, in till våra traumareaktioner och den utveckling som ligger till grund för att klara av vardagen bättre; efter att ha levt med stora utmaningar i form av kronisk stress på alla livets plan. Min väg framåt har tagit mitt fulla engagemang och även varit min hobby och livsstil. Förändringen har varit möjlig.
“The paradox of trauma is that it has both the power to destroy and the power to transform and resurrect.” – Peter A. Levine
Den guidning jag gör baseras på att du hittar inom dig själv, närvaro och upplevelse. Det är därför svårt att läsa sig till vad det egentligen handlar om.
Jag ser på hur vi genom den tidiga motoriska utvecklingens praktiska rörelser och kunskap om hur hjärnan fungerar, kan hitta en trygghet som fattas på grund av något gått för snabbt, blivit för mycket eller hänt oss plötsligt. Här går behovet av trygghet går hand i hand med att möta på de underliggande reaktionerna som hindrar oss från att fungera fullt ut i sunda relationer.
Stora ’T’ och lilla ’t’
Trauma är en farsot som drabbar i stort sett alla människor i hela världen, förr eller senare i livet. Just därför är det så viktigt för vår egen hälsa, att lära mer om hur vi kan gå från överlevnad till resiliens. Inte bara i den yttre miljön, utan också i vår inre miljö.
Många förknippar trauma med stora T: krig, naturkatastrofer, olyckor med omedelbar chock och fysiska skador, sexuella övergrepp eller missbruk. Det som kallas för lilla t, som vi inte alltid tänker på som trauma men som påverkar oss på samma sätt inuti: är medicinsk behandling och sjukdomar, olyckor, dödsfall, utanförsap, separation, plötsliga förändringar i vardagen.
I lilla t ser vi även på vad som fattas oss utifrån den motoriska utvecklingstrappan, när bristen på stresstålighet kommer av att det inte blev tillräckligt rörelsefrihet och trygghet från en tidig ålder, något som påverkar hjärnans mognad och förmågan att utveckla tålamod.
Vad gör trauma med oss?
Om vi väljer att utgå från den senare forskningen som visar att trauman är något som händer i nervsystemet, än den tidigare teorin om att det uteslutande var emotionella förändringar, så kan vi välja att se hur det är möjligt att genom kroppen påverka överlevnads reaktionerna, och gå vidare mot en reglerad, fungerande vardag.
Det autonoma nervsystemet (ANS) är den del nervsystemet som ansvarar för våra överlevnads reaktioner, där dysregleringen uppstår, efter en traumatisk händelse eller tidsperiod.
ANS har två grenar som fungerar som gas- och bromspedalerna i en bil. Genom att se på hur vi kan hitta till bilen, ta kontakt med pedalerna och använda oss av en normal funktion i både gas och broms kan vi också gå från överlevnad till resiliens.
Jag menar att vi behöver börja med se på vad som behöver förstärkas i bilens chassi för att få en krocktålig bil. Vilket då är ett första steg i vår rehabilitering eller reglering för att öka kapaciteten för ett liv i dagens samhälle. Det här viktiga steget kan ha varit förbisett i din utveckling redan som barn och fattas fortfarande inom vården, i stort sett även i yogan och i väldigt många andra rehabiliterande åtgärder.
På vägen till reglering så kommer vi också att märka hur trauma kan vara socialt och relationellt också. I den yttre miljön finns hot som nervsystemet reagerar på så som vi kan se i utanförskap, racism, sexism eller förtryck. Vi kan också uppfatta omvärlden som hot när det stöd vi behöver runt oss inte finns tillgängligt vare sig det är känslomässigt, fysiskt eller mentalt.
Resiliens är ett nyckelord
Vi ska lära oss se och använda vad som ger kraft att orka för att bearbeta det som redan låst sig fast och kidnappat hjärnans högre regioner. Förebyggande åtgärder av vår mental hälsa är något som faktiskt vården börjar se som ett behov hos unga idag. För att nå till en fungerande självreglering kan vi idag inte räkna med sjukvård eller psykiatri.
Vissa jag möter som söker min hjälp, menar att mediyogan har grundläggande forskning och kan hjälpa mot stress. Ja, det är riktigt! Samtidigt som att din yoga hittills bidragit till att just nu inte känner att dina egna gränser är starka nog för att hålla den energi som ska ta dig framåt och söker annan hjälp. Mediyoga utgår från chakra- systemet och här fattas än kunskap om vad utvecklingstrauma är och vad det innebär att re-traumatisera sig själv när gränserna är svaga.
Byt ut lagom eller balans mot: ”tolerans för att klara av lite för mycket och lite för lite, i en ständig förändring”. Mona Nygren
Ett djupt andetag kan stänga av de delar av oss som behöver fungera för att vi ska känna oss närvarande, tillitsfulla och i gemenskap med de vi möter; lika väl som det kan lugna och göra oss mer mottagliga för närvaro. Alla repetitiva rörelser kan också slunga oss utanför det toleransfönster som en gång krossats på grund av att något hände för snabbt, blev för mycket eller hände plötsligt.
Vägen till oss själva kan vara att se på vad som fattas redan som små, vad som aldrig fick ske. Något som vi många gånger är blinda då försvarsreaktionerna tagit över och fått oss att söka mer av det vi redan känner.
Det är lättare att fastna i ett motsatsförhållande, t ex yin och yang, så att det vi en gång upplevt som ”för jobbigt”, leder till en flykt mot avstängdhet, där det i alla fall känns lugnt och stilla utan att tänka på vad som behövs för att vi ska klara av pendlingen mellan yin och yang och hur vi ska kunna hålla oss inom de gränser som är sunda för oss; samtidigt känna hur vi kan ta emot omvärlden utan att knäckas.
Självregleringen börjar för många med att söka sig själv genom interoseption; signalerna på vad som är tryggt och otryggt. Detta på ett eller annat sätt, samtidigt ska det finnas utrymme för att reparera ett trasigt toleransfönster, för att mäkta med livets svängningar. På vägen lära vi oss att söka och pendla mellan det sunda i vår inre miljö och det sunda i vår yttre miljö. I denna pendling hittar vi en livsrytm som är anpassningsbar till vår mognad och fortsatta utveckling och där vi samtidigt kan hantera livet. Vi lär oss att böja utan att knäckas. Det är vad resiliens handlar om.
Det är få som i dag har detta medfött och inlärt från tidig ålder. Med förutsättningar förankrade i modellen där kroppen är en del av oss, och att toleransfönstret är krossat, så har vi förmåga att integrera för att fungera efter trauma, stress och motgång med kapacitet att ta in mer av det vi inte redan känner till genom att se närmare på kopplingen mellan den motoriska utvecklingen och motståndskraft/stresstålighet.
Integrera betyder i det här sammanhanget att jobba med alla sinnen för att stärka motståndskraften, medvetandegöra och fria oss från de underliggande undermedvetna mönstren så att kroppen och hjärnan kan fungera.
