Trauma och minnet med hunden
Om du blivit traumatiserad fungerar hjärnans minnessystem annorlunda. Det skapar överkänslighet eller avstängdhet. När jag var barn, ville jag så gärna gå fram och hälsa på en trött jakthund. Jag saknade förmågan att se den potentiella faran i den söta lurviga hunden. Inte kunde jag tolka hundens kroppsspråk eller knyta an till någon erfarenhet som påminde mig om att detta var fel läge att klappa hund.
Hunden reagerar reflexmässigt, när jag närmar mig med handen för att klappa på huvudet. De hoppar upp och biter mig genom underläppen. Vilket resulterade i en tur till lasarettet. Såret läkte. Här lärde jag mig att inte gå fram till främmande hundar. Vad som mer hände, var att jag inte längre litade på det jag mötte framför mig. Minnet av en plötsligt rörelse, en attack, fanns i det undermedvetna. Vilket också ökade min vaksamhet. Hundar var inte lika söta längre.
När vi bär på stress från tidig ålder, så försvinner vissa filter eller varningssignaler. Det kan till och med vara så att vi dras mot fara för att det känns som något bekant, då vi redan är aktiverade på grund av tidigare händelser. Hur skulle jag som barn förstå att episoden med hunden kom att påverka mitt sätt att relatera till alla jag möter som kommer mot mig i en snabb rörelse?
Jag såg vad jag trodde var en snäll hund. Redan före detta så hade jag svårt att tolka verkligheten och förstå att alla inte är snälla, bara för att jag vill vara snäll.
Mitt intresse för att hälsa på hundar avtog. I det episodiska minnet fanns inte händelsen av själva attacken aktivt om jag inte blev påmind. Att kroppen reagerade med undvikande eller en frysreaktion varje gång jag kom i närheten av en hund eller något som rörde sig i en snabb plötslig uppåtgående rörelse, var inget jag kunde förstå själv, förrän många år senare.
Jag hann aldrig springa undan eller möta motståndet. Händelsen gick allt för snabbt och jag saknade resurser att agera. Det kallas för oundviklig attack. I mitt djupare minne så fanns händelsen kvar, repeterade reaktionerna på hot och fara, så snart en rörelse plötsligt kom emot mig.
Den kognitiva definitionen av trauma är något som är fruktansvärt, skrämmande eller hotande där en person inte har en tillräcklig referensram för att greppa eller omvandla erfarenheten till en lärdom för personlig utveckling.
I tidig barndom saknas förmåga att förstå världen och kunskap att självreglera när något blir för mycket, går för snabbt eller händer plötsligt. Här är barnet beroende av föräldrar, vårdgivare och andra vuxna för att känna och hantera sin upplevelse och skapa sunda referensramar.
Vid trauma är händelsen i allmänhet inte lycklig, här upplevs en starkt emotionellt och hotande ögonblick. Och dessa kritiska ledtrådar och alla viktiga förklaringar finns inte eller är otillräckliga. Jag trodde att det var mitt fel att hunden hoppade på mig då jag gick fram, eftersom jag blivit tillsagd att lämna hunden ifred. Skuldkänslorna kan vara tunga. Det var bara jag som såg en snäll, lugn hund eller det vara bara jag som gjorde fel?
Den hotade överlevnadsenergin från tidigare upplevelser fångas i nervsystemet. Peter Levine, som utvecklat Somatic Experiencing, menar att detta är orsaken till symptom och tecken på posttraumatisk stress.
För att se närmare på episoden med hunden. Mina föräldrar var överväldigade av sina egna känslor. ”Herregud ungen har blivit biten i ansiktet (blodet sprutade). ”Vad var det vi sa? Varför lyssnade du inte på oss. Se vad som hänt. Du gick fram iallafall.” Specifikt i den stunden finns inget som hjälper mig till lättnad. Att lugna, hålla och bearbeta den aktivering som hotet mot överlevnad producerar i stunden.
När vi kör i ilfart till lasarettet så ligger fokus på att komma fram fort nog och få hjälp med såret inte att lugna ner nervsystemet. Allt gick bra. Och jag fick plåster. Men själva händelsen påverkande mig på många sätt. Den påverkade min avståndsbedömning. Ökade känsligheten för lukten av blod, min förmåga att känna tillit och relatera med andra. Och att lita på mitt egen omdöme. Och att känna att jag inte var felet.
Livet går vidare, jag inte längre skrämd av något som dyker upp framför mig, jag är beredd. En extra vaksamhet på sånt som jag borde släppa kontrollen över så att jag kan leka och känna mig själv. För somliga innebär det att stänga av alla varningsklockor med tanken på att ”Jag klarar av vad som helst”, eftersom jag överlevde attacken. Det kan ses som en frysreaktion, brist på inre ledarskap, stänger ner egna varningssignaler. Här känner vi inte nyanser, får svårt att ta sunda andra val och känna efter vad som händer. Det jobbiga är att andra känner att vi är avstängda eller vaksamma. Det är också vad som kan eskalera till isolering och mobbning.
Som tur är så börjar det finnas flertalet studier om negativa barndomsupplevelser och annan forskning som visar den starka kopplingen mellan barndomstrauma och sjukdomar – vare sig de är fysiologiska och psykologiska – i vuxen ålder.
Mentala hälsoproblem och mönster är ledtrådar om barndomstrauma
Kronisk ångest eller depression
PTS-symtom
Personlighetsstörningar (Borderline eller Narcissism)
Dissociativa störningar
Drogmissbruk eller beroende
Processberoende/ tvångshandlingar (ätstörningar, sexuellt beroende etc.)
Autoimmuna störningar
Återkommande mönster i personliga relationer eller andra relationer i av livet
Kroniska sömnstörningar
Aggressioner
Ihållande känslor av skam
Självskada, skärning, själv mutilation
Det som hände som barn påverkar din stresstolerans och kan även var orsaken till din nuvarande utmattning, skilsmässa eller återkommande konflikter på jobbet. Vi förstår mer genom att se på hur minnen bearbetas och vad trauma är. När du har upplevt upprepade situationer som barn där du blivit överväldigad så är det med största sannolikhet orsaken till en låg stresstolerans och hälsoproblem som vuxen.
Hjärnan och nervsystemet kodar minnet. Och trauma gör att det blir lite mer komplicerat att förhålla sig till dessa minnen. Minnen med en koppling till känslomässig smärta utan förlösning som ge kan ge avstängdhet och på så sätt hindra bearbetning.
Trauma sänker din stresstolerans
Traumabearbetning är stresshantering på djupet, för mönster som uppstod i din barndom. Rektioner som i allmänhet inte lösas med tid. Och att ignorera detta leder vanligtvis till att ytterligare förstärka dina symtom.
Dessvärre svarar dessa reaktioner sällan bra på varken regelbunden samtalsterapi eller KBT. Forskning visar att kroppsbaserade terapier är de mest användbara för att lösa barndomstrauma som påverkar dig i vuxen ålder. För mig kom vändningen genom Rytmisk Rörelseträning (behandling) i kombination med Somatic Experiencing. Här kunde jag börjar förstå mina överlevnadsreaktioner, möta dessa med lagom rytm och rörelser. Lär mer om vad som fattades för att jag skulle kunna uppleva: säkerhet, trygghet och välja sunda lösningar.
Mona Nygren jobbar med kroppsbaserad traumabearbetning och ger sessioner online och även på Södermalm i Stockholm. Och håller grupp på Östermalm. Läs mer här.