Namnet är inget jag hittat på själv, utan det har kommit till mig från deltagare.
Psoasen började som Monas helgkurs, även kallad retreat med mat och sunda rutiner baserade på Ayurveda. Helhetsläran med många tusen års tradition. Här är rutinerna och maten är lika viktig som rörelser för återhämtning och Mona kryddar detta med sin kunskap om Psoas. Här varieras innehållet beroende på efterfrågan. Smarta tips om utmattning, kunskap om stressmönster och trauma, information om B12, kostens betydelse och annat som är bra att ta med hem.
Allt eftersom åren gått, så har Psoasen blivit ett begrepp, en återhämtningsform, vila med mjuka rörelser för höftböjarna. Ett sätt att förstå vad dessa innersta coremuskler, våra innerfileér kan ge oss av livskvaliteét när vi väl börjar lyssna och ge plats för konstruktiv återhämtning.
Deltagare berättar:
”Det var hur skönt som helst. Och jag blev tydligen en bra bit längre, för ändrade både backspeglar och höjden på ratten när jag åkte hem. ”
”Jag som trodde att jag var stel, nu är livet magiskt. Kroppen är så pigg och spänstig.”
”Ofattbart, mitt stela knä fungerar bättre.”
”Ländryggen är mjuk och smidig, helt utan stretching”
”Tack Mona för att du visar vägen till något som jag inte trodde fanns.”
”Höfterna är så mycket smidigare. Jag som hade ont i ena sidan när jag tränade.”
”Jag sover inte längre med bettskena, som jag haft i så många år.”
”Det här måste fler få uppleva. Vilken underbar känsla att uppleva avslappning som varar.”
”Nu sover jag så gott!”
”Av allt jag testat i vårdväg med mediciner och diverse kurser i både det ena å det andra är Psoasen det bästa. På alla plan. På alla sätt.”
”På natten så vaknade jag med ett ryck, så där som när man haft en mardröm, det var bara det att jag gapskrattade! Vet inte om jag skrattade på riktigt också men det kändes nästan så. Sedan kom en känsla av att hela kroppen var glad. Då menar jag inte att hjärnan tyckte det utan det var kroppen som var glad. Jag somnade om och sov visserligen oroligt som jag brukar, men vaknade ändå med ett leende på läpparna. Känslan fanns kvar någonstans där inne.”