Lever du ett turbulent eller skört liv med onödigt låg stresstolerans och vill känna mer livsglädje?

Det kallas i andra länder för utvecklingstrauma. I Sverige i dag har jag hört, att man får en eller gärna flera diagnoser istället, ibland samtalsterapi och mediciner, ingen möjlighet att lära sig öka sitt toleransfönster eller bearbeta sina försvarsreaktioner och bygga en högre stresstålighet genom fysisk integrering, trots att problemet sitter i kroppen. Psykiatern Harald Blomberg kan det här hur livsstilen, kosten och det undermedvetna påverkar hälsan. Han har skrivit böcker i ämnet för den som vill läsa. 

Vad är utvecklingstrauma? När de som ska finnas där för dig eller hjälpa dig inte fattar din känslighet och inte ger dig det stöd som krävs för att ditt nervsystem ska lugna ner sig så att du lär dig känna trygghet inifrån. Dessa problem är ett stresspåslag som hindrar hjärnan från att fungera normalt. Det påverkar inlärning och det sociala beteendet. När du skickas till en kurator eller psykolog som vill att du ska prata om dessa problem, så håll i tanken att det som stör dig är minnen ifrån erfarenheter som sitter i det ordlösa minnet. Dina problem lagras i kroppen och begränsar din förmåga att orka och fungera och känna dig glad. Något som vi alla är värda. 

Det är inget fel i sig att ha utvecklingstrauma, för nästa alla har det mer eller mindre. Felet ligger i att barn inte får behandlas i Sverige. Det fattas kunskap om utvecklingstrauma och hur detta påverkar inlärningen, på förskolor och i skolan. Det fattas även insikt i hur maten påverkar tarmen och nervsystemet, trots att vi kan läsa oss till vad professor Stig Bengmark med sin forskning visat leder till hälsa. Vi kan inte fuska oss till hälsa. Lika lite som att snacka oss ur trauman.

Det som känns fel är att samhället generellt inte förstår vad trauma är och innebär, så att resurser avsätts och nödvändiga förändringar görs i skola vård och omsorg. 

Det räcker med relativt ”små” händelser för ett litet barn, något som för en vuxen kanske inte en gång uppfattas som stressande, men som faktiskt påverkar barnets utveckling. När trygghet blir otrygghet för den lilla kroppen blir livet på helspänn eller stänger av. Stark stress som försvårar eller omöjliggör att vi genom erfarenheter göra oss stresståliga, istället blir vi avstängda (deprimerade) och får svårt att tolka trygghetssignalerna i från omgivningen, så att vi kan få den återhämtning som behövs. 

 

Den ledande forskaren på trauma, Bessel Van der Kolk, nämner frysreaktionen som ett kännetecken för barn som inte fått sina behov mötta, som en följd av vad han föreslår kallas DTD ”developmental trauma disorder”. Han föreslog detta namn för att det är inte alla barn utsatta för kroniskt upprepat trauma som kommer att uppvisa symtom på PTSD.  Men de kommer att visa en komplex serie av andra egenskaper, antingen som barn eller senare som vuxna t ex. depression, självmordsförsök, alkoholism, drogmissbruk, sexuell promiskuitet, våld i hemmet, rökning, fetma, fysisk inaktivitet, sexuellt överförbara sjukdomar, hjärtsjukdomar, cancer, stroke, diabetes, skelettfrakturer, leversjukdom.

Van der Kolk, insåg att det fanns ett flertal sensoriska utlösande faktorer hos traumatiserade barn och när det i kombination med det faktum att trauman inträffade under perioden med snabb neurologisk utveckling som kännetecknas vid de första tre livsåren, kommer dessa barn att bli mycket mer komplicerade än vad vi normalt ser hos personer som lider av PTSD som vuxna, t.ex. krigsveteraner. Börjar vi närma oss vad Bessel redan sett? Jag tror faktiskt det.

Rädslan eller den ännu starkare formen som kallas för terror, leder till ständig vaksamhet

En mycket framträdande egenskap vid PTSD hos både barn och vuxna är vad som kallas hyperaktivering eller kamp- flykt beteende. Det uppstår när nervsystemets aktivering blir högre än vad toleransen för reglering är, vilket då utlöser försvarsreaktionerna och individen blir hyperkänslig för stimuli. Litet toleransfönster är lika med en låg stresstolerans.

Det finns en gradering i vår aktivering. Oavsett om vi känner till vad som var utlösaren för traumat i det förflutna, verkar kroppen överreagera och ofta föreställa sig det värsta möjliga reaktionerna även utan förväntan.

Ett barn som lever med aktiverande föräldrar har svårt att reglera sig och behöver söka reglering hos utomstående en lärare, en tränare, en släkting eller vänner. Ett barn som själv är aktiverat har inte resurser att avgöra vad en trygg anknytning är och söker sig ofta till gemenskap som förstärker den rådande aktiveringen.

Jag kommer själv ihåg hur provocerande det var att delta på konfirmation som tonåring eftersom kroppen inte klarade av tempot, allt gick långsamt. Jag hade inte kapacitet att sänka farten så mycket och sitta stilla, för då kom oron och rastlösheten och tröttheten. Det jag minns av händelsen i dag var de trix jag använde för att hålla mig vaken i kyrkan som t ex att trycka naglarna hårt i handen.  Jag pendlade själv mellan hyper och hypo, mest hypo som majoriteten tjejer gör. Det ses som lugna och tysta men är egentligen funktionellt frysta. Vilket också för många är en försvårande omständighet när det kommer till att hävda och försvara sig.

Inre signaler 

Hyperaktivering (flykt och försvar) är en förändring i hjärnan, en motsats till dissociation (frys – där vi får en känsla av att vi är frånkopplade situationen i verkligheten kroppen).

Vaksamhet eller en överreaktion kan härledas från hjärnan, samma reaktion som loopar, om och om igen. Vaksamhet och dissociation kan utlösas vid tillsynes mindre problem hos traumatiserade barn. Den delen av hjärna som signalerar fara ökar sin aktivitet och de delar av oss som ska kunna känna trygghet och förankring minskar.

Rädsla har hållit oss levande. Det är en primitiv reaktion, men kan vi leva med den? Den kan det vara obehaglig och störa människors dagliga funktion. För många som redan tidigt i livet varit utsatta för stress så kan det vara svårt att skilja rädsla från exaltering eller upphetsning. När det blir för mycket så stänger vi av. Dissocierar, går in i en funktionell frys med bristande inre ledarsksap, där vissa delar av oss fortfarande fungerar men förmågan att känna trygghet, engagemang och gemenskap fattas. 

Att känna vad som händer inom oss och lära sig fatta sunda beslut som gör att vi behåller kontakten med hjärnans högre funktioner är en nödvändig del för de som vill komma ur sin utmattning. Det kallas för interoseption.

Reparera minnet genom kroppsbaserad traumabearbetning

Minnet påverkas av trauma. Men vad som också är viktigt att veta är att hjärnan är plastiskt och här finns möjligheten att återfå minnet även efter mer komplexa trauman vid passaden typ av bearbetning som för många är en ”bottom- up” istället för ”top- down” tillämpning. 

Vi har mycket att vinna genom att lära mer om självreglering, våra försvarsreaktioner och hjärnans tre delar.