Mona Nygren kan stolt säga att hon inte längre är trött, efter 30 år i egen rehab med flera svåra utmattningar.

Det känns overkligt, jag är som ett stort leende säger Mona.

Hon har förstått vad det innebär att integrera sina trauman. Livet är livet så befriande. Det finns tyvärr inga genvägar, enligt henne saknar samhället stöd som behövs så att det är möjligt att ändra och reparera. Idag jobbar Mona med att väcka kroppskänslan och integrera stressmönster, coaching för kroppen för att hämma de automatiska, reaktionerna som tar över vid stress och begränsar möjligheten att uppleva närvaro och trygghet, samtidigt. Det börjar för många redan i tidig ålder. Hon önskar att fler kan förstå mer om vad som fattas.

Det var enkelt att komma in på den här banan, berättar Mona. Det fanns inga andra val. Hon har sökt mer och djupare för egen del sedan den komplicerade olyckan i tonåren. Som prematur tvilling med komplikationer redan från början, fanns en högkänslighet. Att redan som ung möta sjukvården och bli utlämnade till en tillvaro med stora fysiska begränsningar utan möjlighet till anpassning eller rehabilitering, fick henne att förstå att hjälpen för att få leva lite mer normalt inte fanns att få.

– Jag kände innerst inne att jag var värd ett bättre liv. Det har inte varit enkelt. Först försökte jag anpassa mig, jobba, träna mig stark och klara vardagen. Jag blev duktig på att lyssna på kroppen, men det räckte det inte. Utmattningen tog över med jämna mellanrum. Att uppleva kroppskänslan, rörelserna och rytm har varit min hjälp till självhjälp och min räddning.

– På grund av mitt komplicerade utgångsläge ville jag verkligen lära mer än den yoga som var början till min väg mot självreglering. De senaste 10 åren har jag sökt djupare i det undermedvetna bland de mönster som hindrar oss från att vara oss själva. Harald Blombergs Rytmiska Rörelseträning, Somatic Experinecing, SOMA Embodiment. Allt en fördjupning i de icke viljestyda reaktionerna, stressmönster och trauma.

Hur kommer sig det att du anser att stresshantering behöver gå ner på djupet? Och vad kan bli effekter av när man gör det?

– Det är dags att lära mer för att klara mer. Vi är väl alla överens om att när vi fuskar med något så blir det sällan bra.

Fortsatt tror många att vi kan fuska med oss själva, mer eller mindre hela tiden. Tre ord är viktiga att förstå: resiliens, trauma och integrering. Utifrån det går kan vi bygga fungerande skyddsnät som fångar upp och kan stödja de som har tydliga symtom på att de lever med lagrad stress från tidig ålder eller behöver hjälp senare i livet. Någon behöver ge oss chansen, när vi inte fixar det själva. Alla vill inte ha hjälp, men många. Behovet finns. En chock eller kris är något som händer oss alla i livet när vi upplevt något som gått för fort, blivit för mycket eller skett för plötsligt för nervsystemet att bearbeta så är vi, oavsett ålder, härkomst och kön, mer eller mindre odugliga, olydiga, olyckliga, oförstådda och framförallt oförmögna att styra våra liv i en positiv och helande livsspiral.

– Med en fungerande traumakännedom, kan vi som människor få hjälp att skapa oss ett värdigt liv och bygga en sund självkänsla utan att ramla utanför ramarna eller behöva gissa oss till vad som fattas, säger Mona, med eftertryck.

Vad händer om man bara jobbar med stresshantering ”på ytan”?

– Vi lever i tron att vi jobbar med det verkliga problemet men vi samarbetar med dem istället för att integrera. Mönstren kvarstår. Det är enklare att ändra omgivningen, byta jobb eller partner än att ta kontroll över sina egna mönster. Eller fortsätta lägga resurser på att prata till en del av hjärnan som vid stress och trauma är avstängd eller inte förstår ord i en djupare konstruktiv mening. För många med svåra erfarenheter kan det snarare vara ett hinder att prata och dessa blir då utan hjälp. Att lyfta upp det som hänt kan få nervsystemet att dra igång, igen, som om faran är här och nu.

– Det fattas liksom en viktig väsentlig bit i livspusslet. Det är förmågan till självreglering. Den funkar först när vi förstår trauma och kan inkludera kroppen, titrering, tid och tajming.

Vad trauma är

Trauma är när stress lagras i kroppen och påverkar vårt sätt att vara och relatera. Vi kan vara med om något traumatiskt utan att bli traumatiserade. Det är högst individuellt hur vi påverkas. Den som redan ifrån från barndomen utsatts för något som gått för snabbt, blivit för mycket eller skett för plötsligt har svårare att stärka sin stresstolerans och utveckla starka sunda gränser, förklarar Mona.

Vid alla trauman försvagas vår förmåga till sund gränssättning. Samtidigt begränsas vi i våra sinnen, känslor, tankar eller handlingsförmåga eftersom hjärnan då drivs av primitivare delar. Balansen mellan aktivitet och vila rubbas. Vissa delar av oss stänger ner, mer eller mindre, tillägger hon. Det påverkar den fysiska kroppen och andetaget. Många av oss har svårt att ta sunda val rörande vårt eget liv och vår hälsa. Det är lättast att följa med den drivkraft som styr. För en person som levt med stress från tidig ålder så upplevs stress som en trygghet när det i själva verket leder till otrygghet. Rebusen är därför svår att knäcka. Det som inte känns är svårt att följa.

Det finns många olika typer av trauma. När vi varit med om något stressande i tidigt ålder eller redan före födseln så uppstår en högkänslighet som många i dag förknippar med personlighet. När vi inte blir mötta av våra föräldrar uppstår anknytningstrauma. När vi krockar eller blir utsatta för våld så uppstår chocktrauma. Det finns även sexuella, nationella, sociala, kulturella och etniska trauman. Listan kan göras längre.

Oavsett om vi medvetet väljer att lösa våra trauma eller inte, så går vi varje dag ett steg närmare våra djupaste problem. Vissa kallar det livskriser.
– Jag ser det som olösta trauman, pussel som går att lösa. För mig som hade livskris redan när jag föddes var detta så påtagligt. Vägen till målet är viktigt, att lära av erfarenheterna. En fungerande traumahantering är som sparring för att upptäcka en sundare känsla av kroppen med trygghet och rytm som hjälper till att koppla ihop oss till den logiska delen av hjärnan, så att vi kan ändra känslan och skilja på det som varit och stärka förhållandet till tiden, tryggheten och relationer.

Kan du ge något tips till hur man kan börja jobba lite med sig själv?

– Det är bra att börja känna skillnad på otrygghet och verklig trygghet (inte beroenden). Alltså att känna vad som är behagligt och obehagligt och hur detta påverkar kroppens fysiologi; i andning och muskler. Inte behag som i smärta eller att pressa sig över gränserna. Utan som i expansion. Där det blir utrymme och finns tillåtelse för kroppen andas behagligt. Naturligt.

– Du kan testa genom att lägga ett fårskinn eller en vikt filt under dina fötter, där du sitter. Och känna om det gör någon skillnad i din kontakt med här och nu. För den som vill utforska vidare erbjuder jag sessioner via skype.

– Rytmen har en speciellt läkande kraft. Vilket gör att sång, rytmiska rörelser och en känsla av gemenskap är bra för oss oavsett ålder.

Slutligen så rekommenderar Mona de som söker hopp och vill lära sig mera om ämnet att titta på Rays story med Peter Levin på Youtube, en ung veteran som skadats i Irakkriget.

http://www.coachingguiden.se/vi-funkar-inte-nar-vi-ar-trasiga/

Vi funkar inte när vi är trasiga