Allt eftersom så lär jag mig att vara tacksam för mina överlevnadsstrategier som hjälper till att stänga ner mig för att låta mig undvika det som är för överväldigande. Till en början i traumabearbetningen eller den medvetna personliga livsutveckling kanske jag till varje pris vill känna mig närvarande, medveten och fri. Så länge min grundsäkerhet och grundläggande trygghet är mindre än min kapacitet för närvaro så utlöses reaktionerna och livet känns styrt, begränsat eller totalt gränslöst. Därför handlar frihet för min del om att först känna säkerhet och trygghet, för att i detta orientera styrd av viljan mot frihet. De små stegen ger stora resultat.
Vägen dit, till mitt inre ledarskap, innebär ett möte med mina primitiva krafter, kampen eller trotsen, motviljan. Flykten, fjäskandet, fogandet och medberoendet. En dag är jag redo att se på mina omöjliga förväntningar som gjort livet svårt, samtidigt som jag ser att min rädsla för att såras kommer från tidigare erfarenheter, där ångest fortsätter växa tills att nya resurser etableras.
Det här med livet och min egen utveckling bär med sig en råhet och ett allvar som många gånger får mig att tänka på att födas är en tuff erfarenhet som innebär ovisshet och är beroende av nyfikenhet på allt vad livet sedan också handlar om. Tyvärr är det lätt att glömma vad som fattades mig redan från början. När jag inte kunde känna mig själv, ville jag känna värme i från omvärlden. När jag inte kunde känna mina egna positiva, trygga känslor blev de otrygga mina bästa vänner. Att sedan bryta mina mönster, lära mig lita och lyssna och tolka nya signaler är en del i att växa inifrån mig själv. En del där jag är beroende av stöd i från omgivningen. Det stöd jag väntat på hela tiden men inte kunnat möta.